Solig torsdag kväll med tankar..
Hej allihopa!
Håller den här veckan till på västkusten hos Emmersson, sitter nu i hennes soliga kök och glassar/filosoferar..
Helt obeskrivligt skönt att vara här borta från all stress och press därhemma. Här känner jag mig både hemma och trygg och ibland vill jag nätan bara stanna här och leva i min egna lilla värld.
Igår vid kvällsmaten så kom vi in på ämnet skolan, om de verkligen är värt all stress/press eller inte. Självklart så ökar möjligheterna till bättre jobb och mer pengar om man gör bra ifrån sig i skolan, men vi andra då vi som inte får MVG vi som inte planerar att gå högskolan och sedan skaffa ett 9-5 jobb vad gör vi?
Ärligt talat så har jag ingen anning, jag menar jag gillar teater jag gillar och dansa men kommer jag lyckas inom det? kommer jag inom 5 år fortfarande vilja syssla med det eller kommmer jag bara skaffa mig ett vanligt jobb och leva ett vanligt liv? Inte vet jag... Allt är så oklart just nu på ett sätt spännande och på ett annat sätt asläskigt...
Har nu t.o.m flyttat hemifrån och till sommarn vet jag inte vart jag kommer bo eller om jag har jobb, samtidigt ska man fixa skolan och all annan skit runt omkring de e egentligen helt orimligt krav som jag ej vet om jag någonsin kommer uppfylla, men jag försöker i alla fall. Ibland öskar jag att livet kunde vara mer fritt att jag kunde vara mer fri, att vuxen inte bara innebär massa ansvar och skit utan att man har hela världen framför sig.
Jag har 11 dagar kvar tills jag blir officiellt "vuxen" och ansvaret tynger ner mina axlar, visst du får gå på krogen men sen då alla argument som mamma kommer komma med är "Jennie du e ju vuxen nu" eller "så här är det nu när man e vuxen".
Jag vill inte vara vuxen jag vill ärligt talat vara barn och leka och inte oroa mig för allt som kommer !!
På ena sidan trivs jag med mitt liv mer än någonsin allt faller på plats och man kan räkna mitt liv som ett riktigt liv , men å andra sidan så e de så mycket jag inte vet eller kan som bara tynger ner över mina axlar..
Om jag Inte hade så pass bra kompisar och familj så skulle jag aldrig hitta någon logik i den här soppan, men nu eftersom jag har de så är jag oerhört tacksam och ser dem människorna som en slags vägledning i livet.
Jag & Soffy gör upp ganska mycket planer tillsammans och de känns inte som naiva tonårsplaner utan något verkligt som faktiskt kan hända som t.ex att flytta till London efter skolan de är en väldigt stor anledning till varför jag går igenom allt detta. För att jag en dag ska starta ett liv som innehåller mening med männsikor jag älskar runtomkring.
Då vet jag att jag kommer finna den lycka jag så länge sökt. Detta är bara ett slags förliv du lever för att lära sig saker sen kommer de verkliga och det är upp till en själv hur de kommer se ut.
Men trots all skit så kan jag se mållinjen och de e jag glad för<3
Håller den här veckan till på västkusten hos Emmersson, sitter nu i hennes soliga kök och glassar/filosoferar..
Helt obeskrivligt skönt att vara här borta från all stress och press därhemma. Här känner jag mig både hemma och trygg och ibland vill jag nätan bara stanna här och leva i min egna lilla värld.
Igår vid kvällsmaten så kom vi in på ämnet skolan, om de verkligen är värt all stress/press eller inte. Självklart så ökar möjligheterna till bättre jobb och mer pengar om man gör bra ifrån sig i skolan, men vi andra då vi som inte får MVG vi som inte planerar att gå högskolan och sedan skaffa ett 9-5 jobb vad gör vi?
Ärligt talat så har jag ingen anning, jag menar jag gillar teater jag gillar och dansa men kommer jag lyckas inom det? kommer jag inom 5 år fortfarande vilja syssla med det eller kommmer jag bara skaffa mig ett vanligt jobb och leva ett vanligt liv? Inte vet jag... Allt är så oklart just nu på ett sätt spännande och på ett annat sätt asläskigt...
Har nu t.o.m flyttat hemifrån och till sommarn vet jag inte vart jag kommer bo eller om jag har jobb, samtidigt ska man fixa skolan och all annan skit runt omkring de e egentligen helt orimligt krav som jag ej vet om jag någonsin kommer uppfylla, men jag försöker i alla fall. Ibland öskar jag att livet kunde vara mer fritt att jag kunde vara mer fri, att vuxen inte bara innebär massa ansvar och skit utan att man har hela världen framför sig.
Jag har 11 dagar kvar tills jag blir officiellt "vuxen" och ansvaret tynger ner mina axlar, visst du får gå på krogen men sen då alla argument som mamma kommer komma med är "Jennie du e ju vuxen nu" eller "så här är det nu när man e vuxen".
Jag vill inte vara vuxen jag vill ärligt talat vara barn och leka och inte oroa mig för allt som kommer !!
På ena sidan trivs jag med mitt liv mer än någonsin allt faller på plats och man kan räkna mitt liv som ett riktigt liv , men å andra sidan så e de så mycket jag inte vet eller kan som bara tynger ner över mina axlar..
Om jag Inte hade så pass bra kompisar och familj så skulle jag aldrig hitta någon logik i den här soppan, men nu eftersom jag har de så är jag oerhört tacksam och ser dem människorna som en slags vägledning i livet.
Jag & Soffy gör upp ganska mycket planer tillsammans och de känns inte som naiva tonårsplaner utan något verkligt som faktiskt kan hända som t.ex att flytta till London efter skolan de är en väldigt stor anledning till varför jag går igenom allt detta. För att jag en dag ska starta ett liv som innehåller mening med männsikor jag älskar runtomkring.
Då vet jag att jag kommer finna den lycka jag så länge sökt. Detta är bara ett slags förliv du lever för att lära sig saker sen kommer de verkliga och det är upp till en själv hur de kommer se ut.
Men trots all skit så kan jag se mållinjen och de e jag glad för<3
Tjingeling så län
Kommentarer
Trackback
